Många andra arbetssätt skulle vilja veta varför inte alla ligger på 10 på båda skalorna, eller varför  vissa ligger under 5 på skalorna, vilket troligen skulle leda till långa samtal om orsaker till problemen. Oavsett hur mycket tid man lägger på att ta reda på orsaker bakom problem så kan man aldrig veta om man fått med alla, kanske har den mest avgörande utelämnats? Dessutom innebär det att man blir expert på allt som inte fungerar d v s allt som man inte vill ha. 
Lösningsfokuserade praktiker vill bli experter på det som man vill ha!

När man jobbar Lösningsfokuserat vill man istället bli expert på det som fungerar, resurser som finns, hur man märker att det är bra, hur den önskade framtiden ser ut osv. Det innebär inte att man blir problemfobiker och skyr samtal om saker som behöver bli bättre. Det är viktigt att lyfta och erkänna problem annars kommer människor varken att känna sig lyssnade på eller sedda. Men istället för att borra ner sig i orsaker vill vi prata om hur man vill ha det istället och hur man märker att det går åt rätt håll. Det har visat sig vara mer konstruktivt och hälsofrämjande. 

Det vi är nyfikna på att veta mer om är t ex vad det är som gör att Kalle är på 3,5 på skalan om Arbetsglädje och inte lägre? Vad gör han för att upprätthålla arbetsglädjen på 3,5 så att den inte blir lägre? Hur skulle han märka att arbetsglädjen hade gått upp till 4?

Vad är det som gör att Lisa är på 7,5 på skalan om Arbetsglädje? Vad har hon gjort som har tagit henne så högt? Vilka andra har bidragit till att hon ligger på 7,5?